Författarens ansvar.
Det var en fråga vi diskuterade mycket på min skrivarkurs, och en fråga många tyckte väldigt starkt om - och olika.
Får jag skriva om vad som helst?
Får jag publicera vad som helst?
Vem är det som sätter gränserna, och varför ska de sättas?
Frågor som dessa kallas poetik. Och poetik är intressant, viktigt och lärorikt. Men det är inte därför jag vill skriva om författarens ansvar, för att ha skriv-filosofiska diskussioner. Jag har något ännu viktigare än det att förmedla. Och jag ska börja med en övning. Här nedan är ett stycke text. Fundera över det. Är det okej att skriva så? Provocerar det dig? Och isåfall, varför? Vad är det som är problematiskt? (och det här är ingen fälla - det är helt okej att inte bli provocerad eller hitta något problematiskt)
”’Hallå, Sav!’ ropade någon. Servitrisen släntrade över till deras bord, vickade retandes på höfterna och balanserade fyra stop öl på sin bricka. Pavli sträckte ut ett par mynt med en hand och tog ett stop med den andra. Savanna log inställsamt och ställde ner resten av dem på bordet.
’Nånting mer för er herrar?' frågade hon och lutade sig in mot gruppen.”
Om jag säger att författaren medvetet har skrivit det här ur ett typiskt oreflekterat manligt perspektiv i en patriarkal värld(= det handlar om X, som är man och lever i ett patriarkalt samhälle. X är inte feminist och har aldrig funderat eller reflekterat över sådana frågor), ändrar det din bild på texten?
Och om jag säger att författaren är en ung, kvinnlig feminist. Vad tycker du då?
Själv skulle jag säga till första stycket ”Men åh, det är så typisk manlig blick. Jag är så himla trött på såna här skildringar. Som om Savanna bara fanns där för att behaga de här männen. Som om det var därför hon vickade på höfterna (om hon ens gjorde det). Som om, ifall hon nu ”vickade på höfterna retandes” gjorde det för att hon själv hade valt att flörta med männen och inte för att det är ett invant mönster och beteende som finns i hennes samhälle”.
Sen då, om jag får veta att författaren medvetet har skrivit stycket ur en mans perspektiv - en man som dessutom inte har reflekterat över det patriarkala samhälle han lever i. Då skulle jag säga ”Ja, okej, jag förstår grejen. Att skildra ett manssvin och en macho/heterokultur som åtminstone jag är så jäkla trött på. För att synliggöra den, kanske. Eller bara för att det är standard, liksom startpunkten, för alla berättelser i vårt samhälle. För att det inte går att komma ifrån att det fortfarande är just ett sådant samhälle vi lever i. Men det är nog bara okej om det är en kvinna som skrivit, och framför allt, om författaren tar upp den här blicken och perspektivet i boken och problematiserar det.”
Och när jag tänker på författaren - den unga, kvinnliga feministen - så får jag hopp. Hopp om att författaren har kunskap och insikt nog att inte lämna det där. Att inte låta Savannas höftvickningar gå okommenterat förbi. Hopp om att i det här bokmanuset kommer mansnormen att problematiseras och kritiseras och det här kommer att vara en bok som behövs.
Well.
Den där unga kvinnan är jag. Och det där stycket är mitt, och en bit av Leons första kapitel. Och det tog mig tre år att ens inse att den meningen skulle kunna vara problematisk. Att bara att skriva så ”vickandes retandes på höfterna” som om det vore en självklarhet. Som om Savanna egentligen inte också är fett trött på alla dryga män som flirtar med henne och sexualiserar henne. Som om det är en världsbild jag är okej med att reproducera.
Och jag förstår ifall du som läser det här inte skulle tycka att det är ett problem. Det är ju trots allt bara en mening, av hundratusen andra. Och det är absolut inte det värsta fallet av sexism, inte på långa vägar.
Men.
En mening som den här kommer inte ensam.
Jag har inte läst igenom mitt manus med genusglasögon än men jag vet att om jag gjorde det, skulle jag hitta otaliga fler meningar som den här. Smygsexism som inte ens jag, som varit feminist i många år och som brinner för jämställdhet, hittar. Och jag vet precis varför jag inte såg det. Varför jag inte såg den meningen, eller mina allmänt kassa skildringar av kvinnliga karaktärer (som beskrevs som dumma och söta, och alltid i relation till de manliga karaktärerna).
Ögonöppnaren var, lite oväntat, en författare vars feministiska medvetenhet jag och mina vänner hade diskuterat och ifrågasatt. Låt mig citera min favoritförfattare, Patrick Rothfuss, och hans svar på frågan ”Vad skulle du ändra inom fantasyn?”:
”What would I change in fantasy? We have huge problems with how we portray women. And it’s not just fantasy, it’s like our entire culture is steeped in this… cultural poison. And very few people willfully propagate[sprider] it. But what happens is you soak it up gently from when you’re a little kid, and you watch these Disney princess flicks, and you’re like, ’Oh, so that’s what a woman… is. She’s kind of vapid[menlös] and then some guy saves her, right?’ And you absorb these things before you’re capable of rational thought. In the same way that if somebody puts bad food in front of you as a child you’ll eat it even though it’s poison. You get that inside of you, and when it comes time to write it naturally comes out of you again, and the whole thing perpetuates[förevigar] itself.”
Vår kultur har ett extremt stort problem med hur kvinnor representeras och porträtteras. Och det är väldigt få människor vill medvetet sprider de här problemen vidare. Det är nog inte många som tänker ”ja, men vad bra att den här kvinnan endast är med som kärleksintresse och inte får säga någonting, och att de här männen inte bara gör allt och säger allt, utan också räddar den stackars handlingslösa kvinnan”. Ändå ser vi just den här handlingen, gång på gång, i böcker, filmer och TV-serier idag. Och detta för att alla människor tar åt sig av den moral och de värderingar som samhället visar oss, inklusive det som bara är nedvärderande och skadar oss människor (det som Rothfuss så fint kallar för ”cultural poison”). När du sedan sätter dig ner för att skriva, då kommer allt det där kulturella giftet ur dig, tillsammans med allt annat fint du skriver, och de föreställningarna cementeras och förs vidare.
Och det var Exakt det som jag hade gjort. Föreställningen om kvinnor som sexuella objekt som finns till för mannens behag är så starkt befäst i mig att jag inte ens reflekterade över att skriva en mening som ”hon vickade retandes på höfterna”. För att det är samma sak som jag har läst i andra böcker så ofantligt många gånger.
Får jag skriva om vad som helst?
Får jag publicera vad som helst?
Vem är det som sätter gränserna, och varför ska de sättas?
Varje författare har ett ansvar. Och inte bara yrkesförfattare. Alla personer som skriver texter, oavsett om det bara är en facebookstatus, en uppsats i skolan eller en polisrapport eller lagtext, har ett ansvar.
På samma sätt som vi i det vardagliga livet har ett ansvar att inte fortsätta förmedla en förtryckande patriarkal och rasifierande kultur, så har vi också ett ansvar när vi skriver.
Jag har ett ansvar att tänka efter när jag skriver ”vickandes retandes på höfterna”.
Kommer jag att göra det klart för läsaren att det här är leons personliga åsikt, framkallad av det samhälle han lever i eller kommer jag att förmedla leons samhällsbild utan reflektion till läsaren, som om jag tycker att det är okej?
Jag har tagit bort den där meningen nu. Jag kommer att läsa igenom min historia med genusglasögon, och jag kommer att låta personer med ännu bättre, starkare och medvetna genusglasögon att läsa den åt mig.
Jag tar mitt ansvar.
Gör du?
/Dendärtjejen
P.s. jag kommer att uppdatera varje söndag, så då vet ni när ni ska kika in nästa gång! D.s.
Kommentera