dendartjejen.blogg.se

 

I min klass var vi 17 personer. Men oftast kändes det som att alla på Wik var en enda stor klass. Och trots att vi oftast hade lektioner för sig så träffades vi över klassgränserna konstant, vid alla måltider och aktiviteter. Det betydde att vi hade 70 fantastiska människor att lära känna. 70 fantastiska, unika, intressanta människor som var och en bidrog med något till hela miljön ute på Wik. Det var så myllrande i början med alla namn och ansikten. Så mycket vänskapande som det hölls på med! Ett vänskapande som inte tog slut efter de första veckorna när vi hittat in i gäng, utan som fortsatte året igenom. Jag lärde känna nya människor, och på nya sätt ända fram till sista dagen. 

 

Men det sociala var nog också det som var jobbigast. Att hitta in i en så stor grupp människor och fortfarande ha kvar sin integritet och sitt självförtroende. Att inte jämföra sig med andra eller med sin förmåga(och ibland ickeförmåga) att bli vän med folk. Eller bara konstnärliga förmåga i allmänhet. 

Jag tror faktiskt att det var något som alla på wik drabbades av någon gång under året - en oförmåga att uppskatta sig själv och sina kunskaper, eller att nedvärdera dem efter någon uppfattad mall om vad konst egentligen ska vara.

Som de allra flesta bodde jag ute på internatet, i ett ”villahus” med fyra andra. Det var både mysigt och nästan magiskt att bo där när vintern kom och fjärrvärmegrävningarna gav oss en vallgrav och tillhörande bro. Men det finaste med att bo där var närheten till människor. Att ha en av mina bästa vänner i slutet av korridoren och en massa andra härliga människor att prata med. Jag kommer nog alltid minnas mitt hus som att sitta i köket med en kopp te i handen och någon fin person att samtala med mittemot.

Det näst bästa (efter alla fina vänner) på Wik är naturen. Att gå förbi slottet varje dag, se igenom dess fönster på den fantastiskt fina himlen och bara njuta.

 

En av de finaste och mest kreativa sakerna jag vet med Wik är att vi på kvällarna hittade på så mycket olika saker. Att vi kunde ta vara på folks kunskaper och intressen och få dela med oss av detta, det känns som en så otroligt medmänsklig sak.

Under mitt år har jag deltagit i tennis, locking, innebandy, ultimate frisbee, stamklättring, bugg, salsa, lindyhop, folkdans, yoga, improvisationsteater, poesikväll, måndagsfilmkväll, böngrupp, animekväll, myskväll samt alla möjliga olika sorters kvällar man kan tänka sig. Men allra mest ägnade jag mig åt kladdkakebak och tedrickning. 

  Från en måndagsfilmkväll när himlen lockade mer än TVn

Samarbete med konsteleverna:

*Skrivövning: Gå ut i naturen till tre platser. Sätt dig ner, lyssna. Skriv. Gå vidare. Och lyssna på sambandet mellan historia och nutid.*

Jag kommer ihåg en dag när vår lärare tyckte att vi skrev för lite, så hon bestämde att vi skulle ha en dag med bara skrivövningar. Och jag minns att jag tänkte ”nej jag orkar inte skriva så mycket! Jag är liksom inte 'in the mode'”. Sen började vi skriva och det var helt fantastiskt. Och hon visste förstås det. Att det var precis det vi behövde.

Och det är verkligen något som har gjort det här året så fint, tryggt och lärorikt som det har varit. Lärarna. De har vetat vad vi behöver och funnits där, inte bara som lärare men också som medmänniskor. De har sett oss, uppmuntrat oss och spridit styrka och kunskap.

Att gå på folkhögskola tror jag för de flesta innebär att lära sig mer än det man kom dit för. Att tro att man ska lära sig om skrivande, och sedan inse att den bästa lärdomen är om sig själv och hur man fungerar med andra människor. En lektion i att våga berätta eller att kunna se vår egen barnslighet.

Och vad har jag tagit med mig? Har jag blivit bättre på att skriva? Bättre på att läsa?

Har jag blivit en bättre människa?