STRANDEN
Jag satt på stranden och solade mig Så plötsligt kom en jätte stor våg och alla människor åkte långt ut i vattnet t.o.m. jag. Jag virvlade runt i vattnet och så fick jag håla andan hela tiden. Till slut rullade vi up på en liten ö. Ön var obebodd. Det gick en månad och jag klarade mig på frukten och vattnet du kanske undrar om vattnet var salt men nej det var det inte. På första juni när jag skulle sova hörde jag en varg yla jag blev rädd för jag trodde att dom skulle koma. Till slut somnade jag när jag vaknade var jag på andra sidan ön. Jag såg en varg flock ganska långt borta och jag blev så räd att jag börja springa. Men varg flocken såg det dom började springa efter mig fast ajg var långt borta så han dom nästan ikapp mig. Jag sprang jätte långt. Till slut fick jag jätte hög fart så varg flocken tappade bort mig. Jag såg dom jätte långt borta som var helt tokiga för att jag hade smitit. Så jag gick in i en gråta. Sen blev det kväll och när jag skulle lägga mig så hörde jag ett brummande. Jag trodde att det var en björn och det var det. Då sprang jag men björnen märkte inte det Efter ett år kom några menniskor till ön. Dom trodde att dom hade hittat ett nytt land. Jag gick fram och sa kom ni för att hämta mig .dom blev väldigt förvånade. Men vi åkte ändå.slut
Så fruktansvärt rolig :')
Jag minns när jag satt i källaren en kväll och skrev på historien. Klockan var runt nio och jag satt själv vid datorn, och när jag började skriva om vargarna blev jag så rädd att jag var tvungen att springa upp till pappa.
Det visar ju att så länge historien finns där så kan du bli en bra författare.
Du måste bara lära dig att få ner din bild i ord, något jag inte hade lärt mig när jag var 8 år.
Men många, många historier senare så har jag nog kommit dit trots allt.
Det är vackert, tycker jag, hur mycket ord kan göra, hur mycket man kan kommunicera och hur långt bort man kan komma. Till en helt annan värld.
Eller ö ;)
/Dendärtjejen
