Nu är det äntligen november!
Jag har våndats hela veckan över tanken på att det snart är dags. Att på söndag, då skriver jag vare sig jag vill det eller inte.
Och det gjorde jag. Och det ville jag inte.
Eller skriva vill jag Alltid. Det är som att jag alltid vill äta choklad, i teorin. Men i praktiken kanske jag är extremt mätt, redan har ätit en hel chokladkaka, inte känner för det, eller ja, ni vet. Det känns inte alltid som rätt grej att göra, även om jag Vill.
Såhär skrev jag i min nanodagbok innan jag började:
1 november:
Jag är lite nervös för det här. Och excited. Och undrar om jag kommer att bli irriterad snart på flugan som flyger runt som om den övade inför en akrobatikuppvisning. Jag är rädd för att mitt språk inte kommer att hålla. Att jag inte kommer att kunna forma det efter min story och att mina karaktärer inte kommer att ta plats och ta ordet från mig som de brukar. Jag är lite osäker över om min handling är tillräckligt bra och det känns onödigt att skriva allt det här om det är så. Samt så är jag lite seg i huvudet, har satansont i knäna och hoppas att vi ska äta middag snart. Med den bästa start en någonsin kan få. Nanowrimo 2015. Here I come.
Och jag satte mig ner och skrev. Jag röjde undan på skrivbordet, ställde datorn på mitten. Lade fram kapitellistan, drog av mig armband och klocka och tofsar och la dem bakom datorn. Och av med glasögonen. Bytte om till mjukisbyxor, tog av BHn. Satte mobilen på ljudlöst och slängde den i sängen. Stängde dörren, satte mig ner i stolen (justerade stolen så jag skulle sitta lite högre). Och så skrev jag. Jag skrev fast jag skulle börja på det viktigaste jag någonsin skrivit. Fast jag skulle skriva den allra första, och allra viktigaste raden i hela boken. Och det viktigaste stycket, och det viktigaste kapitlet. Och allt var vitt och jag visste inte var jag skulle börja.
Jag skrev ändå. Och jag skrev, tog en kort paus för mat, skrev mer. Ställde mig upp och dansade lite. Skrev och kollade varannan mening på hur många ord jag skrivit. Har jag kommit till 1667 än? Snälla, låt mig vara färdig snart!
Jag ville blunda när jag skrev, för att inte behöva se de fula orden när de kom ut. Ville inte se hur de la sig i fel ordning, krånglade in sig i varandra. Hittade tråkigaste betydelsen möjligt och bara låg där, som döda fiskar på en rad. Jag läste igenom allt efteråt, fast det inte är meningen, och fast jag inte borde. Och det kändes lite så. Att jag gått och väntat så länge på att få föda den här texten, att bara trycka på on-knappen till kreativiteten och låta orden bilda fina iskristallet och tavlor i mitt dokument. Och så är allt jag får dödfödda fiskar.
Någonstans mot slutet av kapitlet klottrade jag ner en liten anteckning:
Visdomsord, 1184 ord in: Jag kan ju inte skriva sämre än sämre.
Och vet ni vad? Idag skrev jag bättre än sämre. Jag skrev så bra att jag inte nöjde mig med ett kapitel och 1759 ord, utan skrev ett till. Och skrev om den där början som såg ut som något jag skrivit för tio år sedan (eller sämre). Och mer än dubblade mitt word-count för dagen. 3732 ord. Vilket är typ fem-sex sidor. Två kapitel istället för ett!
Och det bästa? Det var kul! Jag kom in i scenen, i känslan, kastade mig in i allt och bara njöt. Tills karaktären hamnade i en minst sagt obekväm situation. Då hade jag ont i magen. Och huvudet, och lite överallt. Lyckost med att vara författare, att bara kunna gå därifrån när det blir jobbigt. Dansa lite, lugna ner sig, och sätta sig och skriva igen.
Jag slutade första dagen på 1994 ord. Samma år som jag är född.
This is meant to be, I just feel it
(det gör jag faktiskt inte, men fint sammanträffande ändå)
Peace out, och om ni inte fått ner era 1667 ord - sätt er ner och skriv! (även om ni också bara får ur er dödfödda fiskar)
/Dendärtjejen
1 kommentarer
Sofie(din gamla wik-skrivarbuddy)
03 Nov 2015 08:28
Heja dig, Sara! Jag tänker faktiskt ta mig lite ledigt nu och köra igång också, det känns jätteläskigt men VI KAN JU DETTA. Lycka till och kör hårt, jag tror på dig.
Kram!
Kommentera