dendartjejen.blogg.se

En vecka avklarad av National Novel Writing Month. Eller snarare en vecka och två dagar (och tre veckor kvar).

 

Och 23 573 ord in så kan jag väl säga att det går jävligt bra. Det flyter på, även när det inte gör det. Och jag tycker det är en häftig utmaning. Lärorik. Svår och rolig. 

 

[Om du inte vet vad NanoWrimo är kan jag rekommendera att ni läser om det här :]

 

När jag säger att det är kul och spännande och det går bra, då menar jag att så känns det kanske en tredjedel av tiden. Eller mindre än så. Under den halvtimmen/timmen varje dag jag faktiskt skriver och har flow, och de kvarvarande timmarna (eller timmen, eller ingen tid alls ;) av dagen då jag är stolt över att jag klarat mig ännu en dag. Resten av tiden tvivlar och bävar jag. Ångrar mig.

 

 

1 november:

Jag är lite nervös för det här.

 

2 november:

Okej. Det här går inte bra.

 

3:e november:

Okej. Varför skriver jag här? [i dagboken alltså] 

 

4 november:

Jag hinner inte det här! Jag måste verkligen maximera min skrivtid idag. [Följt av ungefär tio frågor som börjar på "varför"]

 

5 november:

Jag har kommit fram till att det här nog är en dålig idé.

 

6 november:

Jaha. Jag vet inte om jag vill göra det här längre.

 

7 november:

Det är double-up day och jag känner mig tveksam.

 

8 november:

Det är sent och varför har jag inte skrivit något än?

 

9 november:

Jag vet inte varför jag gör allt annat än att skriva och plugga. 

 

 

 

 

Så ja. Tvivel. I stora lass. Typ stora som såna där fraktskepp med säkert femtio massiva containrar i olika urvattnade färger som är lite flagnade, rostade i ena kanten och räfflade. Ser ut som legobitar på fotot men i verkligheten är de mer som höghus som när som helst kan välta.

 

 

Men jag har haft lite bättre stunder också. Som den 3 november då jag skrev: 

Jag vet vart jag ska, var jag ska börja, vad de ska göra. Jag vill rädda William! Gogogo!!!

 

Eller den 7 när jag desperat försökte peppa mig själv att jag skulle orka skriva typ 7000 ord på en halv dag (jag skrev för övrigt 6000 ord ^^): 

HELL YEAH! Jag bara kör. För att jag kan och för att jag vill och för att de Äntligen snart är kompisar <3 Woho! Jag ska bara samla lite WOOOHOOO. Och HELL YEAH. Och I CAN DO THIS.

För övrigt fortsatte jag det inlägget med att shamelessly (egentligen med massa ironi) berömma mig själv och min skrivförmåga. Och det var skönt för när jag skrev det så kände jag att jo. Det här stämmer nog. Jag är visst bra på att skriva (och mitt i alltihopa kommer en liten spin-off mördar historia. Just go with it).

Jag är så jävla bra. Jag skriver saker som är… fantastiska, faktiskt. Jag skriver bätter än Levithan och mina plots är tusen gånger bättre än Sparks (okej, det är typ Allas men ändå). Och jag kan skriva. Det är inget jag har hittat på, det är inte en del av min hybris. Det är bara en del av mig. Den delen som älskar ord, världar, karaktärer. Som inte kan tänka sig att leva (varför inbillar jag mig just nu att det är en inbrotttjuv/mördare i mitt hus som bestämt sig för att spela piano och nu när det tystnar är han på väg upp till mitt rum med en kniv i handen? Hör jag fotsteg i trappan?) utan det magiska som är att slippa sitt eget liv och få vara i någon annans. Och varför vill jag vara just här? För att jag får vara kär! Och världsbästa kompis, och får kramas och kyssas och vi kommer att prata och ha så kul tillsammans. Och jag kommer att må så bra för jag är äntligen inte ensam längre. Och det spelar ingen roll om jag tror att det blir dåligt eller inte för jag KAN SKRIVA. Så är det bara.

 

Och idag verkar jag mest ha gått vilse.

 

Och kan inte låta bli att vara lite faschinerad och avundsjuk på fanfic världen och skulle vilja skriva en fanfic själv. Men nanowrimo.

Jag borde skriva nu. Fortsätta på kapitlet. Skriva klart. Men jag vill bara läsa. Ehe. Varför läser/skriver jag över huvud taget? Existensiell kris? Eller bara väldigt sugen på den där kontakten och det fina mellan två människor som gillar varandra?

 

 

Hej från min lilla del av världen (som har krympt till mitt skrivbord och min säng).

 

Jag lever fortfarande.

Jag skriver fortfarande.

Det här är spännande, om inte bara för mina egna reaktioner till att tvignas (av mig själv) att skriva så mycket.

 

Coolt är det. Och jag blir stolt. För oavsett hur bra/dåligt/whatever själva orden jag skriver är så har jag åtminstone skrivit mer än 23 000 ord på under 10 dagar. Och det är ju egentligen därför jag är med. För att nå 50 000.

 

Om någon deltagare i nanowrimo läser det här istället för att skriva och känner sig lite tvivelaktig. Eller bara osugen. Eller sugen på något annat än att skriva ;) testa klicka på den här länken, och se vad som händer:

 

Stäng av världen utanför er och skriv den som lever inuti er! :) 

Kram och lycka till! <3

 

 

/dendärtjejen