Det är ett fult ord, är det inte?
Låter nästan som ett svärord tycker jag.
Grammatik.
Tråkigt. Långsamt. Liksom riktigt dammigt. Det är som att det innehåller alla de där gnisselskrapen från tavlan, innehåller oändliga rader med halvsuddiga ord på whiteboardtavlan. Det är som att själva ordet är totalt obegripligt.
Vad är ens grammatik?
(bra fråga)
Genom hela min skolgång har jag matats (typ tvångsmatat så skeden nästan fastnat i halsen) med det enkla faktum att grammatik är tråkigt. Så är det bara. Sorry. Vi ska lära oss det, men ingen vet varför, och ingen bryr sig.
När jag frågade min högstadielärare varför vi skulle lära oss grammatik svarade han ”för att kunna få MVG i svenska”.
När min gymnasielärare pratade om svenska på universitetet bortförklarade hon kursen med att ”det var mest grammatik och språkhistoria” - tråkiga grejer.
Så när jag nu började plugga svenska tänkte jag att grammatiken är väl något som jag får genomlida. Liksom traggla ut alla de där predikaten (eller vad de nu heter) och rada upp verbkompareringar som vi gjorde i mellanstadiet.
Men ååh så roligt det har varit, och är!
För första gången i mitt liv får jag tycka att grammatik är kul - och jag älskar det!
Det gör mig nästan lyrisk att sitta där på en föreläsning om huvudsatser och bisatser och faktiskt förstå. Att tänka att ”jahaaa, det är därför det finns uppdelningar av det här, och det är så meningar fungerar”.
Att läsa grammatik känns lite som när jag fick glasögon första gången. Helt plötsligt kan jag se språket. Tidigare har det varit mitt allra viktigaste verktyg, och jag använder det flitigt och väl. Men nu förstår jag hur det används och varför det används som det gör.
Ta något som säg, verbpartiklar. Låter tråkigt, eller hur?
Men vet ni vad de är?
En verbpartikel är sådana småord som hänger ihop med ett verb.
Till exempel:
Hitta på något
Skriva under ett papper
Hoppa till av skräck
Det som är så fascinerande med dessa partiklar är att de är så enkla att hitta.
Om du kan lägga all betoning på verbpartikeln, så är det just en sådan. Om du däremot inte kan det är det antagligen(alltid?) en preposition. Testa själv. Om du säger hitta på något - det blir alldeles tokigt! Och att skriva under ett papper låter mest krångligt.
Ett litet illustrerande exempel:
Det här belyser ett perspektiv på grammatik som jag, konstigt nog, aldrig kommit i kontakt med tidigare:
Alla modersmålstalare kan grammatiken för sitt språk. De vet instinktivt hur språket ska användas, var verbpartiklarna ska sitta och hur en mening byggs upp.
Det vi pratar om som ”grammatik” är egentligen bara beskrivningen av grammatiken som vi redan kan.
Som ni hör själva i fallet med verbpartiklarna - instinktivt hör ni skillnaden mellan att skriva under ett papper och att skriva under ett papper. Det är för att ni kan det.
Ni kan hela den svenska grammatiken utantill!
Är det inte fantastiskt!?
Alla måste kanske inte ägna sig åt denna beskrivning, och alla är kanske inte riktigt lika fascinerade över det som jag är.
Men ändå. Nu ska jag berätta en hemlighet för dig.
Grammatik kan faktiskt vara roligt.
/Dendärtjejen
