En vana som vilken annan. Jag skriver varje kväll. Jag borstar tänderna varje kväll. Och just nu känns de två aktiviteterna ungefär lika roliga att börja utföra.
Nu har jag kommit till ett stadium som jag väntat länge på, när skrivandet bara är lika tråkigt som att borsta tänderna en liten stund. Sedan går det omärkligt, magiskt över till det mest fantastiska som finns.
Jag visste att om jag fortsatte skriva och tog mig igenom allt tvivel så skulle jag komma hit till slut.
Till stället där jag känner att något med att jag skriver och det jag skriver är bra. Att det är roligt. Att det är mer positivt än negativt att vara med i det här projektet.
Jag har lärt mig att den delen av mig som inte vill skriva egentligen bara är rädd för de där första 200 orden som inte blir bra. Att den rösten inte tänker på, inte ser, allt det där fantastiska som inte kommer förrän jag har glömt bort vad jag gör, vem jag är och vart jag befinner mig. (Eller snarare transporteras till en annan tid, en annan person och en annan handling).
Och nu när jag vet det, när jag har övertalat mig själv om att jag kan skriva, då är jag okej med att skriva de där 200 orden som jag egentligen inte vill få ur mig. För jag vet vad som kommer sen. (Och hur inte-jobbigt är det att borsta tänderna varje kväll när man vant sig vid det? Nej precis. Samma sak med att skriva)
~ Bra att veta ~
Jag har insett hur viktigt det är att faktiskt skriva varje dag, oavsett hur mycket jag vill eller inte. Skulle jag bara ha skrivit när jag ”ville” och ”hade lust” och visste vad jag skulle skriva skulle jag ha cirka tre kapitel just nu istället för 14. Så…
Den 10 november skrev jag:
Jag känner mig peppad. (Tack NanoWrimos pep talk). Och jag känner mig inte lika tyngd av det där med att boken ska bli bra. Det känns ganska okej att skriva ett dåligt utkast.
Jag har inte känt mig peppad och glad över det här hela veckan, långt ifrån. Men jag har satt mig ner och skrivit. Och det har känts jäkligt bra! Vid mitten av veckan insåg jag att jag kommit till punkten jag just beskrev. Där det inte längre känns som att varenda ord jag skriver är asdåliga(bara de flesta).
Några utdrag ur min nanodagbok:
11 november:
Och nu kör jag. Suck. Jag tycker det ska bli kul och spännande. Samtidigt orkar jag inte, vågar inte, vill bara gömma mig från världen läsa en bok och typ försvinna.
12 november:
Jag har städat hela dagen och har ont i knän och rygg och vill mest sova. Men det är fortfarande november, och jag ska fortfarande skriva 1600 ord idag. Så är det bara. Så. Hejdå.
13 november:
Jag skriver på min story. Det går framåt. Jag är ganska indifferent till den. Som att det är en vana jag fått in att jag ska göra det varje dag - som att borsta tänderna typ. Jag tycker inte längre att det är jobbigt att jag är tvungen att göra det. Jag bävar inte längre för om det blir dåligt (skoja bara, det gör jag visst), och jag tänker inte särskilt mycket på det annat än när det blir dags att skriva och jag sätter mig ner vid datorn för att göra just det. Det känns som att jag står på mitten av en balansbräda och väntar på att den ska skifta mot ”det här är det bästa jag någonsin skrivit” (och snälla inte tillbaka till att jag är sämst i världen!). Kanske är det ett bra ställe att vara på. Stabilt.
Och den 14 november insåg jag att jag hade gått lite vilse. Och allt stannade upp medan jag försökte lösa det.
Jag känner att jag har trasslat till storyn lite. Jag har börjat gå åt ett helt nytt håll med känslor och handling, och det passar inte ihop med min kapitelplanering. Så jag vet inte vad jag ska göra med nästkommande kapitel.
Den 15 november tyckte jag mig ha löst problemet (stick to the outline) och redan dagen efter kom jag fram till att motsatsen var lösningen xD
Och att ha kommit en sisådär 16 kapitel in i handlingen (av 30...) så börjar jag se slutet. Börjar närma mig början på slutet. Ser slutet någonstans långt där framme. Och längtar dit.
Jag är pepp, jag är på, jag är helt okej med min story och vart vi är på väg (blir lite vimmelkantig av målet - ”de är tillsammans och lyckliga”). Liksom, tänk att få vara där. Tillsammans och lycklig. Framme vid målet.
Idag, 17 november, skrev jag:
Jag känner mig väldigt indifferent inför själva skrivprocessen. Men som alltid älskar jag mina karaktärer. Och det är ju därför jag gör det här. Hoppas de vet hur mycket jag offrar för dem ;)
Och vad jag vill ta med mig från den här veckan, och dela med mig till er, är mina fina visdomsord som jag peppar/butt-kickar mig själv med ibland när jag gör allt annat än att skriva(och klagar för mig själv över hur jobbigt det är, och hur trött jag är, och hur omöjligt det är att fortsätta just nu).
Sluta bitcha och bara skriv.
/Dendärtjejen
Kommentera