Hej från mig från Hawaii!
Jag hade tänkt att skriva en varning (påminnelse, glädjeutrop) om att snart ska jag åka på en långsemester till både Hawaii, Australien och Peking. Men så gick tiden och så plötsligt satt jag där på planet utan wifi (eller ens få ha mobilen på) och så blev det inte så.
Hej från mig från Hawaii.
Just nu sitter jag på ett hotellrum med min familj, klockan är 8 på morgonen och jag har just vaknat utvilad efter minst nio timmars sömn. Det är varmt. Sådär varmt så man svettas lite i knävecken och hårbotten och det känns som att man har ett tunt lager fukt över hela kroppen. Vi bor på tolfte våningen och utanför vår balkong finns fler än 50 höghus, och lika många palmer. Himlen är perfekt mjuk mellanblå. Jag dricker svart kaffe fast jag alltid har två sockerbitar och en stor skvätt mjölk. För äckligt kaffe är bättre än inget kaffe och på något sätt har äckligt kaffe blivit gott, när det var så längesedan jag drack det. Vi vet inte vad vi ska göra idag, mer än att bada och sola, och kanske shoppa lite till.
I onsdags började vi den här resan, med ett mellanstopp i Frannfurt och en hel lång dag på Beijing flygplats där det inte var något folk. Och jag hade inte kunnat sova så bra på flyget så jag var helt däckad när jag kom fram (men jag hade spelat spel, och kollat på Glee, där Air China hade censurerat Blaine och Kurt när de kysste varandra). Men jag fick sova på bänk, eller vilstol, med en uppblåsbar nackkudde, äta på en konstig kinesisk resturang och spela kort med familjen och hoppas att nästa timme ska gå lite fortare än den förra. Och efter ytterligare en alldeles för lång flygtur och lite sömn senare så landar vi på Honolulu flygplats bredvid Stilla Havet.
Hawaii är precis lagom varmt. Sådär så man kan ha shorts o linne på dagen utan att svettas ihjäl, och shorts o linne på kvällen utan att frysa (förutom när man sitter inomhus på resturang).
Hawaii har sååå många palmer. Typ precis överallt. Och palmer är fortfarande så exotiska för mig att det verkligen känns att vi är här. Utomlands, på en badstrand.
Hawaii är precis sådär idylliskt som man tänkt sig. Ljusa sandstränder, blått hav, palmer. Massa turister överallt och artig och trevlig personal. Ta en cola vid strandkanten, ät frukost i solen på ett litet surfhak och leta efter skuggan för snart bränner du dig.
Hawaii ligger i USA. Eller är USA. Och fast det är fel stat, och säkert lika långt bort från Colorado som Sverige, så känner jag mig hemma. När vi körde från flygplatsen blev jag överväldigad av hur rätt det kändes att vara där. Gula linjerna på gatan, stora bilar, minst tusen filer på alla gator. Alla "thank you", "excuse me" och "honey" från främlingar. Eller bara att en kille som råkade spotta precis framför mina fötter sedan fortsatte med att fråga om jag ville vara med honom, eller åtminstone låta honom följa med mig till mitt hotell "like a real gentlemen". Och kulturkrocken i att jag automatiskt tackade nej, för jag inte hittade orden för att förklara att han gärna får följa med mig dit, men absolut inte för att han är kille, och gentlemen, och jag tjej och behöver hjälp. Jag skulle ha sagt som min värdmamma när hon träffade min värdpappa: "No, you can't walk me home. But you can walk -with- me home."
Att dela en solnedgång
itu
med varje litet klick
en hel
en halv
en horisont utan sol
och kvar står två främlingar, sida vid sida, och fångar livet
/Dendartjejen
Kommentera