Efter ett utbytesår och flera mindre semestrar så hade jag konstaterat, fast och tydligt, att en semester (eller längre miljöombyte) inte påverkar vem du är, hur du beter dig eller din syn på livet. Jag upptäckte ganska snart, till exempel, under mitt utbytesår att jag åkte iväg, inte bara med mig själv och ett blankt blad för mitt nya liv, utan också med alla mina personliga motgångar och problem. Det blev inte lättare att hantera osäkerhet i ett nytt land (tvärtom), det blev inte lättare att vara social och utåtriktad.
Så jag hade gett upp om semesterns helande kraft. Det kan vara häftigt att åka på semester, skönt och spännande. Men inte fan ändrar det ens liv eller inställning till livet.
Men det kanske kan göra det ändå. Om man åker på rätt semester, vid rätt tidpunkt.
En dag tog min syrra med oss ut till en ö som kallas ”Straddie”, som är en stor ö strax utanför Brisbane. Och det var ett av det vackraste ställe jag någonsin varit på.
Vi åkte färja dit - himlen var molnfri för första gången på två dagar, solen sken och vi satte oss på soldeck och bara sög åt oss all värme. Mitt på dagen började det regna, precis när vi hade köpt varsin glass och skulle sätta oss i solen och njuta av utsikten!
På färjan på vägen hem var det uppehåll, men blött överallt. Jag trotsade blåsten (som inte ens var kall) och de regniga räckena och bänkarna, och satte mig ner på en sån där kort silver-metallbänk med räfflor i. Jag försökte dra bort det med handen men det flyttades inte alls, och när jag satte mig absorberade kjolen det mesta av vätan. Jag brydde mig inte. Vi var bara sju personer där uppe, och jag var den enda som hade satt mig ner. Min familj var på våningen under mig, inomhus, och jag kände för första gången på resan att jag faktiskt var helt själv. Att jag fick vara bara mig, bry mig om bara mig. Och att jag kunde gå in i mina tankar. Så jag tog fram mobilen och började skriva.
Ja, nu är det i alla fall klart.
Jag är en författare.
För i min allra egnaste stund, så är det orden som ger mig lugn. Orden som letar sig fram, tvingar sig fram och världen som inte fungerar om jag inte skriver ner den.
Orden som ger mig tröst och liv. Försäkrar mig om att mina tankar finns, att mitt liv kan bli två, eller flera, och att jag kan leva i vilken verklighet jag vill, bara jag stannar upp. Att oavsett om jag skriver eller inte så längtar jag dit, längtar jag till det där obeskrivliga fantastiska som tar över när jag börjar skriva. Det där som blir perfekt för varje ord, som hittar sin väg fast jag inte ser något, inte vet vart jag ska. Det är som att simma runt i varmt blått vatten med vit sand under och virvla runt. Det smiter sig om kroppen, letar sig in i huden och följer blodet till hjärtat. Pumpas in, pumpas ut. Följer alltings självklara rytm.
Därför är jag författare. För det finns inget annat än det.
Nu har jag varit hemma tillräckligt länge(ganska precis en vecka) för att börja glömma bort det där, för att ifrågasätta det och gå ifrån det.
Här i Sverige måste jag inte skriva varje dag för att veta vart jag ska ta vägen med alla nya intryck. Här måste jag inte skriva varje dag för att få vara själv, för att det är spännande eller skönt. Här måste jag skriva och gömma mig. Måste gå undan. Måste pausa allt annat för att ta mig till det där stället med orden. Men när jag läser den här texten, då förstår jag - igen.
Jag är författare. För mig själv, i mitt liv. Och för mig spelar det ingen roll om jag inte skrivit färdigt någon bok än, inte har publicerat någon bok än, inte når upp de krav som ordet ”författare” innebär. För jag vet att jag skriver för mycket, för engagerat, för livsviktigt för mig själv för att jag ska kunna gå utan det. Skrivande är en del av mitt liv. Lika självklar som att borsta tänderna, och för det kallar jag mig författare.
/Dendärtjejen
P.s. Alla bilderna i inlägget har jag fotat själv på vår semester! Bild 1 och 2 är från Whitsunday Islands, och resten från Straddie :) D.s.
Kommentera