Nu är november slut och så också hetsen och kampen till 50 000 ord.
Och hur gick det?
Ni kanske redan vet att jag vann den officiella nanowrimotävlingen, där alla som skriver minst 50 000 ord under november månad är vinnare. Men jag har inte hunnit skriva något om mina andra vinster. Så låt mig berätta.
För det första skrev jag inte 50 000 ord. Jag skrev 70 212 ord.
Jag hade också ett eget mål den här månaden. Jag ville skriva ett helt manus, från början till slut under november månad. Tack vare min fantastiska kapitelplanering (vilken jag inte skulle ha kommit så långt) så visste jag att jag skulle behöva skriva ett kapitel varje dag - jag hade nämligen exakt 30 kapitel i planeringen.
Och exakt 30 kapitel blev det som jag skrev.
~ En liten saga om sista helgen ~
Det här målet var jag så nära att misslyckas med! Den sista fredagen hade jag världens flyt, jag var ensam hemma och njöt av att få skriva i fred i vardagsrummet hela kvällen. Jag försökte ignorera att kapitlet blev dubbelt så långt som det borde ha varit, och att det hotade hela min kapitelplanering (som jag för övrigt inte lyckats följa slaviskt fast jag försökt). Och när jag kom till det näst sista kapitlet så insåg jag hur omöjligt det var att det nästan var slut. Att jag skulle behöva minst fem, om inte tio, kapitel för att få ihop det här på något vettigt sätt.
Så jag panikade lite. Och skrev ingenting. Försökte tänka på det, lista ut vad jag skulle göra. Det slutade med att jag konstaterade vad jag redan hade gjort många gånger förr den här månaden: det måste inte bli bra. Det måste inte bli perfekt. Det måste bara bli 30 kapitel.
Därför skrev jag klart de två sista kapitlena enligt planeringen (medan jag skar tänder åt hur undermåligt det blev!) och den 30e november skrev jag klart det 30e kapitlet!
Den tredje vinsten är den stora. Den viktiga. Och minst hälften av anledningen till varför jag valde att göra den här tävlingen. Allt jag har lärt mig under månaden.
Jag intervjuade mig själv samma kväll som jag vunnit (den 30 november alltså, när jag vunnit både nanos mål och mitt eget). Det är väl sånt som alla gör? Inte? Tja, då får jag skylla på att jag har gått journalistlinje på gymnasiet, och vet hur man ställer bra frågor till någon som just vunnit en tävling!
Vad är den största lärdomen du tar med dig från det här?
Det är nog två saker. Det ena är att det är okej att skriva dåligt. Inte bara att jag tycker det, utan att jag känner det också. Att jag kan skriva meningar som jag, när jag redigerar senare, kommer att tycka är hemska och värdelösa, men som nu bara får vara där. För att det är det som fått mig att skriva vidare. Och det andra hör väl ihop med det. Att om jag orkar skriva 200 dåliga ord så kommer jag att komma in i berättelsen och då kommer resten av orden antagligen inte bli lika dåliga. Eller så kommer de bli det men det märker jag inte och har kul när jag skriver ändå.
Men kul kanske inte är rätt ord.
Har det varit roligt att vara med?
Roligt kanske mest tack vare allt jag lärt mig, mina framgångar och stöd jag fått från folk. Har det varit roligt att skriva? Nej. Jag tycker inte att det är roligt att skriva för jag skriver inte komedi. Jag tycker att det är känslosamt att skriva, och det har det verkligen varit!
På vilket sätt?
Min historia handlar om ett kärlekspar. Eller om två personer som blir det. Om deras kamp mot allt som går emellan dem, deras kamp mot sig själva. Så den handlar mycket om jobbiga saker, om att tvivla på sig själv, hata sig själv, att göra fel saker och inte riktigt lyckas ställa dem till rätta. Och lika mycket handlar den om att vara kär. Att sätta en annan persons välbefinnande över ens eget. Att våga lita på varandra, våga prata med varandra och bara våga vara tillsammans. Och det har mina karaktärer kämpat med. Och då kämpar jag med det med.
~ en liten klammerparentes ~
[Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag, i den här bloggen, och säkert alltid när jag pratar om det här manuset att tjata om hur dåligt det är. Och hur okej det är att det är dåligt. Men jag tjuvläste lite idag och jag måste bara säga att det där syns i berättelsen! Visst, jag kanske inte har valt de allra perfektaste orden precis jämt. Men i scenerna som jag läste var det så tydligt vad och hur karaktärerna kände och hela fanns den där fina stämningen som de har med varandra.]
Hur lyckades jag med allt detta? Hur tusan kan man skriva 70 000 ord på en månad? Är det ens fysiskt möjligt? Jo absolut. Eller uppenbarligen. Låt mig rada upp några saker som gjort att jag har lyckats med det här.
1. Jag har en jääävla massa motivation. Tydligen mycket mer än många andra. För när någon frågar mig hur jag hinner och orkar kan jag bara svara "hur kan jag inte göra det? Jag bara väljer att skriva".
2. Kapitelplaneringen! <3 Utan den skulle jag säkert ha suttit femton av trettio dagar framför datorn, stirrat på det vita och tänkt "jag har ingen aning om vad jag ska skriva om". Men nu har jag vetat varje dag exakt vad jag ska skriva och vad som kommer sen.
3. Jag har prioriterat skrivandet. Jag märkte det inte ens själv först, för det blev så naturligt att avsluta kvällen med att skriva ett kapitel, och jag hamnade så mycket i mitt skriv-tävlingsmode att jag inte tänkte på vad jag offrade. Jag såg inte på ett enda TVserieavsnitt(förutom när jag firade min vinst av 50 000 ord) och jag läste inte en enda bok (nästan). Dessutom jobbade jag väldigt lite i november och jag tror att jag var på sammanlagt tre träffar med mina kompisar under den tiden.
4. Jag insåg att jag faktiskt kan skriva. Att det inte är något jag inbillat mig. Att jag har Bevis på att jag skriver bra (så bra bevis man nu kan få utan att vara publicerad). I mitt försök att inte läsa böcker (för det skulle säkert påverka mitt skrivande) så läste jag en del fanfiction. Vilket fick mig att kolla på den fanfiction jag själv skrivit. Och jag skrev en novell i USA, en slags epilog till Eragon-serien, som heter "Mighty Queen". Och det finns inget annat att säga om den än att den är jäääkligt bra. Om jag skulle ändra något nu skulle jag flytta på typ max tre ord. Språket är liksom nästintill perfekt. Och beviset är att den har fått nästan 1000 läsare, 8 kommentarer och en person har översatt den till spanska(!!!). (Om ni är nyfikna på den kan ni läsa den här:
Migthy Queen)
5. Jag har inte varit ensam. Jag har berättat för typ alla jag känner (inklusive folk i min kurs som jag knappt pratar med) om vad jag gör och hur det går. Jag har även haft kontakt med många skrivarkompisar och vi har kunnat peppa och stötta varandra. Och att skriva om det här på bloggen, och veta att så många läser känns också stärkande. Att mina ord kan göra något mer än bara finnas i mitt huvud och i mina gömda dokument. Så TACK. Du som läser det här. Tack för att du har följt med mig på min galna novemberresa. Jag hoppas du stannar kvar, för det kommer mer spännande saker i framtiden!
November är över och den häftiga resa jag har gett mig ut på. Det var fantastiskt. Det var lärorikt, samarbetande, kämpigt och bara ascoolt. Och faktiskt, så var det riktigt, riktigt kul.
Nästa år är det kanske din tur?
/Dendärtjejen
Kommentera