The stage is set: ett klassrum fyllt av elever. En tystnad sprider sig och en person kommer in och ställer sig framför tavlan. Harklar sig och alla ser upp. Sedan börjar hon att prata. Hon pratar om skrivande och hon är personlig och rolig, intressant och tvekar aldrig över vilka ord hon ska säga. Det verkar som att hon hittar på talet spontant på plats, men när slutet kommer så märks det hur planerat det är. Hur hon har tänkt till och att det hon nämnde i början kom tillbaka i slutet och fick en poäng. En poäng som får alla elever att känna en enda sak: jag måste skriva.
Så tänker jag mig att det ska gå till en dag. Att jag ska få gå runt till olika skolor och prata om skrivande och mina böcker(som jag då har skrivit), och att jag ska inspirera dem att skriva mer. Att jag kan ge dem något som hjälper dem i deras skrivande och kanske ger dem en ny syn. Jag tänker mig att jag ska vara proffsig och personlig. Perfekt. För i drömmar får man vara perfekt. Får vara precis allt det man vill vara.
Den drömmen har jag inte haft förut. Jag har inte tänkt på vad en författarkarriär kan innebära mer än att hålla sin faktiska bok i handen och att svara på intervjuer. Den drömmen uppstod i det som skulle kunna vara första steget mot att uppfylla den.
~ Jag ska hålla en presentation om skrivande inför en gymnasieklass ~
Okej, låt mig bara: Alltså, hur cool är inte jag på en skala från 1 till 10? Minst 100, eller 1000. Jag - lilla obetydliga jag - som skriver jämt för att jag tycker att det är kul, lika mycket som för att jag måste, ska prata om skrivande. Om mitt skrivande, om att skriva. För att jag har vunnit nanowrimo, och bloggat om det och för att jag har en ascool lärare som bjöd in mig till sin klass.
Låt mig ta det från början. Det gick till ungefär så här:
Jag har ju bloggat om min NanoWrimo-resa, om kreativitet, skrivande och kämparglöd.
Min lärare har läst min blogg (antar jag), och efter att ha grattat mig till min vinst frågade hon om jag skulle kunna tänka mig att prata inför hennes klass. Om vinsten, nanowrimo, skrivandet, eller vad jag nu tyckte skulle passa. Hon har ett ”kreativitets-tema” med sin klass och har bjudit in olika personer att prata om typ kreativitet från ett vetenskapligt perspektiv, psykologiskt perspektiv, skrivande perspektiv etc. Och hon frågade mig.
Jag svarade typ: Ja men oj så trevligt. Det gör jag gärna!
Men ville egentligen skriva: Va? Är det sant? OMG Det här är så himla coolt så det inte är klokt!!!!! JAG VILL HUR GÄRNA SOM HELST! <3 (Och typ, jag älskar att prata och jag är superbra på det, så självklart vill jag!)
Och nu sitter jag här, med tre dagar kvar och försöker bestämma mig för vad jag ska säga. Och jag känner lite så här: vem är jag att komma och säga något om skrivande? Jag har inte publicerat någon bok, jag har inte "lyckats" än. Jag kan bara prata om drömmarna, målet. Om att kämpa mot något och vad jag har lärt mig på vägen. Men kanske räcker det. (Jag vet inte.)
Just nu handlar mitt tal om att det är okej att skriva dåligt och att det är bra att sänka sin standard. Jag kommer nog att skriva om det. Vi får se var det här tar vägen. Någonstans, åtminstone.
Min favoritslide från presentationen so far (jag tror det egentligen bara är tack vare bilden på William och Leon som jag ritade för två år sen):
Siffrorna representerar olika årtal i mitt skrivande:
7 - lärde mig skriva,
14 - jag vill bli författare,
17 - insåg att jag kan bli författare
21 - det är nu, och vad gör jag?
Allt som "inte räknas" kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg!
Jag älskar att skriva om att skriva, och jag älskar att prata om att skriva.
Så det här kommer att gå bra.
I can do it.
Jag kommer att hitta något vettigt att prata om tills dess.
Eller så kommer jag komma dit och babbla om något de inte förstår.
Men då har jag åtminstone försökt. Jag har till och med gjort mitt bästa.
Och mer än så är ganska svårt att göra.
(Och om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag kommer att vara rätt grym)
/Dendärtjejen
Kommentera