Det är lugnt och fridfullt här, framför Gljúfrabúi (glovraboi). Solen leker, smeker, lindrar och torkar våra vattenfallsstänkta kläder. Barn leker omkring oss, bilar susar förbi och ständigt i bakgrunden är bruset av fallet.
En liten brun stig som blir en trappa, stenar, som blir blött mot gräs, mot sol, blött som lyser upp. Att varva ett vattenfall, duscha i ett vattenfall. Regnjackor och nerstänkta mobiler och alla kamerastrålar som ska aktas. Seljalandsfoss.
Vykort 2: Isbergen
Allt vi har hunnit med. Att det blir för mycket för att komma ihåg var dagen startade. Att en dag kan vara tre, att en natt kan vara så långt borta.
Isbergen och sjön och fåglarna och sälarna. Kameraklicken. Det vänliga i att låna ut sittplatser. Och några får som släntrar på andra sidan. Alla får som dyker upp, som står där fridfullt och fria och betar av sitt gräs eller ligger ner för natten.
De små samtalen emellan. Om bloggar och berättelser, om lavar och höjder och alla tusen namn som inte går att uttala men vi försöker ändå. Och musiken i bakgrunden och nästa tur på tur.
Vi vet hur länge en tystnad ska vara.
Att koppla ur, gå ifrån världen till bara vår lilla som rymmer det vackraste som finns.
Att ha satt livet på paus och vad händer när jag trycker på play?
Vykort 4: Svartifoss
Mörkret som lägger sig omkring oss. Stenar, stenar mellan vatten, mellan livet, mellan vad som ska vara där. Ett minsta lilla fall som ger det största. Och kanske är det största i bergen, i utsikten, i vandringen, i fötterna och magen och den svettiga pannan och nöjdheten/lyckan/skönheten i att äntligen vara framme. Och den kalla brisen som värmer överallt.
Vykort 5: Harpa
Torsdag morgon.
En knarrig säng och väntande blickar. Att huset lika gärna kunde vara mitt, för där sover en bästis och vi delar allt. Att allt känns bra för så många gånger som min familj ställt upp. Och att bara halva tiden har gått. En underbar underbar fantastisk resa.
Knäckemackor och tiotusen frågor. Att språket knagglas in. Att jag inte kan det men det duger ändå. Att alla d och p och ljud som böjer sig efter ljuset får plats i min mun. Pippi långstrump och kortaboken. Get jeg fengir i ís och heita sausa. Att passera som islänning.
Att allt blir mycket, blir mer, växer. Och en promenad genom kvarter där små barn har sprungit och lekt och pratat på toaletter. Att vara på äventyr med en bästis eller två, och att turisten inte får plats, inte klämmer sig in. Inte bor i mig för hur kan två svenska och isländska bli fel? Det finns för mycket hänsyn, för mycket förståelse, för mycket vilja att vara (för) sig själv.
Vykort 6: Bucket list
Vandra på vatnajökull
Långridtur på island
Sticka en islandströja
Vykort 7: Geysern eller den bortglömda vyn
Den bortglömda vyn. Ryggarna till och det är precis som överallt fast lika fint, lika nära, lika livsviktigt för en omställning av livet.
Det är on top of the world med vinden och håret och kameran om halsen. Det är två ryggar bredvid varandra och den ständiga väntan. Islandströjan som vilar på knät och solen som glömmer bort allt. Samtalen emellan, samtalen som suddar ut, som skapar nytt. Och små små stenar som ligger bredvid fötter. Det är, om jag skulle tappa kameran nu. Det är att hela världen är min under bergets fötter. Det är långklädda ben och armband som slits. Att vilja ha fika och frukt och att vänta lite till. Det är alla som går förbi, alla fotsteg och stenprassel. Ljudet av hundratals byxben som gnisslar mot varandra. Och att vinden bara är stark där resten av världen tar slut. Att vi har Islands underligaste väder i en vecka och att det sprider sig vidare.
Att dela en kultur, liv och gemenskap. Dela ord och språk. Dela en bil och mat och allt däremellan.
Det är allt och det är ingenting. Det är precis precis det här.
Att sitta på ett berg och se ut över den isländska slätten och vänta på att livet ska komma ikapp.
/Dendärtjejen
Kommentera