På QX-galan ikväll var det en man som hette Amir som kom från Irak. Och han stod på scen och tackade publiken för deras stöd, tackade dem, och drömde till en framtid där homosexuella har lika mycket rättigheter i Irak som de har i Sverige. Och publiken ställde sig upp, och jag började gråta.
(för er som inte vet, är det en gay-gala anordnad av tidningen QX)
Jag tänkte på William och Leon. På vad de har fått stå ut med. Hur de varit vilse, sårade och hur de har mått så jävla dåligt över något som borde vara så lätt att göra någonting åt - sluta döma. På hur mycket lättare deras liv hade varit om de hade kunnat slå på en TV och se att det fanns andra som dem. Att det fanns andra som stod upp för att de skulle få vara sig själva.
Jag är inte hbtq, men William och Leon, två asviktiga personer för mig är det. Och ja, de är fiktiva. Men jag tänker ändå kämpa för deras, och alla andras rättigheter. Den här bilden har jag satt upp bredvid min säng och varje gång jag ser den blir jag lite stolt. För att jag ändå gör något.
När jag tänkte att jag vill blogga om det här, så tänkte jag att jag måste ursäkta mig. Att jag måste skriva "det här är inte min kamp och jag har ingen rätt att skriva eller säga något om det här".
Men sen tänkte jag så här. Jag är tjej. Och jag är också utsatt för ett enormt stort slemmonster av förtryck som jag, då och då, får lust att riva ur världen med hela min kropp. Det kan jag inte. Inte bara sådär, och inte ensam. Och om en kille skrev på sin blogg om 8e mars, och hur starkt han kände för den här frågan, om han berättade att han hellre väljer kvinnliga karaktärer än manliga för att det är deras tur nu, då skulle jag säga Tack. Och "You go girl!" (i ordets allra bästa bemärkelse). För att en röst till för vår sak - en röst till som tyvärr väger mer än min - är vad som till slut kan få det här att tippa över. Skitsamma vem du är från början och hur du lever ditt liv. Om du är beredd att slåss för min sak, om du bryr dig tillräckligt för att blogga om det, prata om det, göra något åt det, då är du så jävla välkommen.
Jag är som den där killen som väljer sina karaktärer noga. Jag väljer alla gånger hellre en homosexuell, en bisexuell, asexuell, transperson, icke-binär person framför en hetero cisperson. För att jag kan. För att jag har den makten och den möjligheten att välja. För varje gång jag nämner en fjortonårig tjejs flickvän sådär i bifarten i en debattartikel om skolan, eller när jag helt självklart skriver om en kille som går och hånglar med en random kille på krogen, så tror jag att vi kommer lite längre. Att vi rör oss mot acceptans. Mot självklarhet. För om inte jag, om inte vi alla, väljer ut folk, representerar dem "för det inte är min kamp", då kommer det aldrig att bli självklart att det står "pojkvän" istället för "flickvän" när mina karaktär i bifarten nämner sin partner.
Så. QX-galan. Ett hundratal personer - kändisar, partiledare, idrottare - som alla står upp och med hela sitt hjärta klappar händerna för Amir och alla i Irak. Som stödjer dem och den förändring vi vill se i världen. Det får mitt hjärta att bulta ett extra slag. Det får mitt adrenalin att strömma i kroppen, och det får mig att tänka att nu jävlar. Nu jävlar är det dags att göra något. Och då låtsas jag inte om den lilla rösten som imorgon kommer att säga att jag är för liten, att jag har annat att göra, att det är lönlöst.
Jag är stolt ikväll. För att Sveriges Eurovisionvinnare - en av Sveriges största kändisar och inflytelserika personer - sjöng på scen och stod upp för hbtq-personers rättigheter. Det är så jävla coolt. Och fint. Och jag är stolt över att bo i ett land, där så många varje dag kämpar för att sprida kärlek, inte hat.
Om det inte redan är solklart vill jag bara avsluta med några ord.
Jag står för alla människors lika värde, oavsett kön, hudfärg, religion, etnicitet och sexualitet.
Tack.
Gå ut och sprid kärlek, och delta i andras kamper, för tillsammans blir vi starkare! <3
/Dendärtjejen
