Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så, till mig själv och andra.
Jag skriver inget, jag lyckas inte med något, producerar ingenting. För att det känns så, när jag inte jobbar på något stort och konkret. När jag inte kan säga att jag skrivit några kapitel på min bok.
 
Jag minns en gång på Wik när min kompis frågade hur det hade gått med veckans uppgift, om jag hade skrivit något. Jag svarade automatiskt "nej, det blev inget med uppgiften så jag har inte gjort något". Sen när jag tänkte efter lite kom jag på att jag faktiskt skrivit två noveller. Och en tredje som verkligen inte räknades för den kunde jag inte visa någon. Och jag vet att ovanpå dessa tre noveller så skrev jag dagbok, mejl och flera korta prosastycken och dikter. Men jag tyckte att inte ett enda ord av det jag skrivit räknades, eftersom att jag inte hade gjort veckans uppgift.
 
Det händer mig jämt att jag underskattar det jag har gjort och åstadkommit för att det inte lever upp till mina krav på vad jag borde skriva om. Bara under det här jullovet, när det enda som räknats var att börja skriva på ett nytt bokprojekt så har jag skrivit nio sidor på något som räknas.
Utöver det har jag inte skrivit någonting.
Vilket betyder två noveller  (med tidspress dessutom), en sexnovell, flera småtexter och dikter, blogginlägg och dagbok.
 
Jag försöker göra något åt det här, förösker ändra mitt sätt att se på vad jag skriver. Acceptera all sorts text även om det inte är den jag hade tänkt skriva.
 
I talet jag höll om skrivande och nanowrimo så var trots allt hela min poäng att flytta fokus från resultat till handling. Att det viktiga är inte vad jag skriver utan att jag skriver. För att jag tycker om själva skrivprocessen. Men jag kan ju inte ljuga och säga att jag inte också älskar resultatet, och att få visa upp det. Och därför fastnar jag i fällan, om och om igen. Att det bara är det jag kan visa för andra som räknas.

 
Och trots alla mina otaliga noveller, dikter och texter jag skrivit så har jag ju inte skrivit något annat än två utkast till bokmanus. För det är det enda som räknas.
 
 
/Dendärtjejen