Det är mer än bara vår i luften. Det är ett löfte, ett bevis på att något kommer att ändras. Det måste det.
Jag sitter i min rullstol på verandan och ser ut över vår trädgård. Över den långa gräsmattan, den runda trampolinen och rosenbuskarna som markerar var tomten slutar. Björkarna i det nedre hörnet som liksom lutar sig mot vattnet som om de kunde dyka i. Den lilla dammen med porslinsgrodan och det vita plastbordet som någon glömt att duka av. Jag tänker på att det är sista sommaren här. Att det måste vara det. Tänker på att jag sitter här ute själv, och njuter av det. Av den ljumma brisen, av den tomma trädgården som nästan ser övergiven ut. Av att mina föräldrar är där inne och donar, och jag får vara här en stund. Utan deras pysslande, utan deras ständiga frågor om vad jag vill göra och hur jag vill ha det. Nästa sommar, då firar jag inte midsommar med dem. Det ska jag inte. Tills dess måste jag ha hittat någon. Så är det bara. Skitsamma vem det är. Ful, otränad, kille, tjej, icke-binär. Whoever så länge jag inte måste fira ännu en sommar ute på landet med mina föräldrar. Vi har inte ens en katt. Det är bara vi tre. Mamma, pappa och jag. Mamma, som druckit för mycket i år igen. Pappa som ser oroligt mellan mamma och mig. Som fixar och donar och ser till att allt blir perfekt. Och som alltid gråter en skvätt på kvällen när det inte blir som han tänkt sig. Och jag. Som låtsas vara glad och engagerad. Låtsas att det är precis här jag vill vara. Att det inte saknas en stor del av mitt liv. Att jag inte är tjugofyra år och fortfarande aldrig varit tillsammans med någon. Aldrig ens kysst någon, förutom den där pojken på dagis. Det flyger en fjäril upp mot himeln, och ruvar en ärla i sitt bo, och jag känner att det här året. Det här året kommer något att bli annorlunda. För det måste det.
Någon gång i januari satte jag mig ner för att skriva, och så började det så här. Och det kändes pretantiöst och klyshigt med vår i luften. Men så kom rullstolen in, och trädgården, midsommaren och en fruktansvärd längtan efter något annat. Det verkade först som att längtan var bort, bort från huset, föräldrarna, bort från ett gammalt liv. Men det visade sig att längtan egentligen är till något. Mot något som hon inte har men saknar.
Det här är berättelsen om Erin, en tjej på 24 år som är trött på att vara ensam, på att aldrig ha varit tillsammans med någon. Och när hon flyttar till en ny stad och blir kompis med Jonne så börjar saker ändå ändras. De bestämmer sig för att gå ut på ett äventyr, en jakt, för att hitta en pojkvän till Erin.
Det blev en novell av det här. En lång novell på minst 25 sidor som nog egentligen borde vara en bok. Men novell. En del av vad jag tänkt ska vara tre noveller om unga tjejer som aldrig har varit tillsammans med någon. Som bråkar och brottas med kärleken. Erin har aldrig varit tillsammans med någon, och hon letar och längtar. Det är allt den handlar om, och det är en så jävla viktig historia att berätta.
Jag är trött på alla kärlekshistorier där allt är så enkelt. Där drömkillen alltid är kär tillbaka eller när huvudpersonen plötsligt blir kär i sin bästa kompis. Framför allt är jag trött på kärlekshistorier som slutar med att folk blir kära och tillsammans. Som slutar lyckligt och bra. För verkligheten ser inte ut så. Den ser inte ut så att alla 17åringar träffar en Edward som är perfekt. Eller en Blaine som de vet att de kommer att leva med resten av sina liv. Det ser inte ens ut så, att alla under 20 någonsin har dejtat någon, varit tillsammans med någon, kysst någon. Och det är okej. Även om det också suger. Och just den känslan och den längtan, förtvivlan och frustrationen behöver vi skriva mer om. Behöver jag skriva om. Har jag behövt skriva om, för här har vi Erin, och ja.
Det är okej att vara tjugoett och aldrig ha varit tillsammans med någon. Erin är tjugofyra. Det finns så många andra fantastiska underbara saker att göra med sitt liv. Ha katt till exempel. Eller bara älska alla sina vänner. Och åka på läger.
Ett utdrag från berättelsen:
Mobilen ringer på jobbet och jag rullar in bland tehyllan där jag inte syns och svarar, och Jonne säger direkt ”jag har hittat honom!” och han nästan ropar, skriker och jag måste flytta telefonen från örat.
”Jag, vem då?” frågar jag, för jag visste inte att vi letar efter någon.
”En pojkvän till dig!” han är lika högljudd, lika entusiastisk. Och jag suckar samtidigt som mitt hjärta liksom hoppar till lite och jag får ur mig ett ”va vem”.
”Jag har en arbetskompis som känner en som vill träffa nån, och jag lyckades sätta upp en blind date. Är det inte perfekt?”
”Perfekt och perfekt” jag klämmer in mobilen mellan axeln och huvudet och rätar till några teförpackningar.
”Ulrik, 23 år. Snygg. Han åker vattenskidor” Och Jonne låter så stolt, som att han presenterar en hund på en uppvisning, men det är ju människor vi pratar om och vattenskidor?
”Tror du verkligen det är min typ?”
”Vi pratade om det här” säger Jonne, sedan säger han ”nej inte den, ta den rosa” och jag fattar att han inte menar mig. Jag sträcker mig ändå efter en rosa teförpackning och petar till den i hyllan. ”Jo”, fortsätter Jonne, ”Du ville träffa killar, right. Din ålder, gärna snygga”
”Jajaja, när ska vi ses då?” Jag rullar till kanten av gången, kikar ut, hoppas att chefen inte är i närheten. Jonne gör ett segerljud.
”Perfekt, du kommer älska honom. Hoppas jag. Eh ingen tid jag smsar hans nummer. Du är bäst Erin det här kommer bli så himla kul!” han lägger på sen. Utan ett hejdå eller nånting. Och jag tänker på att han är så entuasiastisk, att han säger att det ska bli kul. ’För dig eller mig?’ tänker jag när jag stoppar ner mobilen i fickan igen och går tillbaka till arbetet.
/Dendärtjejen
