Det kan vara krångligt ibland. Allt jag tar del av i feminism-kampen fokuserar på nuet. Jag får svar på frågor som; Hur kan jag påverka och ändra vårt samhälle och vår vardag? Hur kan jag lära mig att stå upp emot förtryck och hur kan jag ge svar på tal?
Men för mig som skriver i någon slags dåtid, i en annan värld, är inte nuet lika viktigt. Det spelar ingen roll för mina karaktärer hur bra jag är på att använda ordet hen eller om jag har ett asbra svar till folk som försöker komma undan med ett sexistiskt skämt. Det som däremot spelar roll är hur jag som författare porträtterar och tar ställning till den värld de lever i. Att jag, som modern människa och feminist, måste fundera över vad jag skriver om och på vilket sätt.
I "Författarens ansvar, om sexism och vickande höfter" skrev jag om vikten att rannsaka sin text efter uttryck som sprider smygsexism. Men ännu viktigare är kanske de stora aspekterna. Hur många kvinnor respektive män finns det i boken? Hur är de skildrade? Vad har de för roller? Hur aktiva/passiva är de?
Det är den andra punkten i vilken jag ständigt ifrågasätter min historia. För jag, som kvinna, feminist och jääääävligt trött på en manscentrerad värld skriver en historia där två av tre huvudkaraktärer är män. Inte nog med det. De flesta övriga större bikaraktärerna är också män; Leons far och vänner, Williams bror och hans mobbare. Förutom Síúna, som visserligen är posterchild för icke-traditionell kvinnoroll (samt udda karaktär i allmänhet) så är kvinnorna som är med antingen a) ”kärleksintresse” till Leon (men de är ju inte ens det eftersom Leon inte är särskilt intresserad av dem) b) mödrar eller c) Williams syster.
Det är inte förrän det senaste halvåret som jag har insett hur problematiskt det här är. Och det är framförallt den insikten som har fått mig att fundera på vad jag ens gör med min historia. Om hur trasig den är, inte bara i och med att den är ett lapptäcke av tre års skrivutveckling, men också ur ett rent samhällsnyttigt/vettigt perspektiv.
Jag kom nyligen till ett vägskäl där jag såg tre utvägar.
1. Sluta skriva på min historia och lägga den på hyllan i minst ett år. Kanske ännu längre. Kanske ska jag ta fram den om många år, när jag redan skrivit och gett ut andra böcker.
2. Skriv om hela manuset.
3. Fortsätt försöka rädda det manus jag har och typ dö av frustration och komma till samma slutsats om och om igen, för att storyn helt enkelt inte håller.
Efter att ha bytt ett par ord med min kära vän Sofie, som också skriver på ett manus till en fantasy-ungdomsroman, känner jag att det kanske är dags. Att jag kanske orkar.
Jag: Är jag helt knäpp om jag vill skriva om hela mitt manus?
Sofie: Om det ger dig ny energi och känns bra: kör
Så i November, då jävlarns. Då börjar jag om. Med en plan den här gången. Med en tydlig handling, karaktärer och en säkerhet om vart jag ska. Och en ordentligt hållbar story, även ur ett feministiskt perspektiv.
Det kan vara krångligt ibland, att vara feminist och att skriva. Att ständigt behöva omvärdera sin värld och sina egna värderingar, och i och med det även skrivandet.
Men jag tror att belöningen kommer att vara värt det. Att ha satt ner foten, tagit ställning och åtminstone gjort sitt allra bästa för att sluta reproducera skadliga normer och ideal. Att jag genom mina texter kan göra världen till en lite bättre plats.
Det är det jag skriver för. Det är min dröm och mitt mål.
Därför kommer jag att skriva om mitt manus nu. Och jag kommer säkert skriva om många fler manus i framtiden. Jag kommer att stå ut med det, jag kommer att njuta av det. För jag ser vart jag kan komma om jag fortsätter.
Det är också vad jag förväntar mig och kräver av andra författare. Att de tänker till, att de skriver om, att de engagerar sig, inte bara i sin egen bok, utan också dess plats i världen.
Jag skriver om mitt manus för en bättre värld.
Jag hoppas att det hjälper.
/Dendärtjejen
