En dag i USA gick jag runt i skolan och kände mig trött och hängig. Jag var på väg att börja gråta över varje liten småsak och jag visste inte varför. När jag satt i datasalen och skulle skriva en historiauppsats blev det istället ett dokument om varför jag inte ville skriva den. Och då kom jag på det. Jag var hemsjuk.
Där satt jag, en 17årig tjej, ensam vid en dator och 7765 mil hemifrån i en liten stad i USA och skulle skriva om utvandrarna. Om de som lämnade sina hem, sina liv för att söka lyckan i Amerika. Och på ett sätt var jag väl som dem.
Jag skrev "Längtar jag hem? Ja. Vill jag hem? Ja. Ska jag hem? Nej."
Jag var envis. Oavsett hur jobbigt jag hade det så skulle jag inte åka hem.
Och vad har det här att göra med någonting? Jo, det är precis samma sak med mitt skrivande. Jag har inte skrivit särskilt mycket sen jag slutade på Wik (har du missat att jag gått där eller vill veta mer om det har jag skrivit om det här: "Söktes: att skriva jämt, Hittades: mig själv"). Jag har inte heller skrivit en enda rad på mitt manus. Efter att skolan slutade försökte jag, men det gick bara inte.
Jag hade ett sånt enormt förakt till mitt skrivande. Jag tyckte det var värdelöst och onödigt att skriva och det jag skrev blev SÅ dåligt. Ja, tillochmed hela berättelsen och i stort sett allt med den var kasst.
Så jag gjorde det kloka att ta ett steg tillbaka. Att inte tvinga mig själv att se hur min tillvaro och mitt livs projekt förvandlades till skräp.
Och nu har det gått en sommar.
Jag har hållt mig borta, jag har intalat mig själv att det känns bra, att jag inte måste skriva för att fungera. Mottot från USA har kommit tillbaka: "Längtar jag efter att skriva? Ja. Vill jag skriva? Ja. Ska jag skriva? Nej jag tror inte det."
Så igår när jag öppnade dokumentet igen, läste lite, rättade bara av farten, så insåg jag det. Att jag varit skrivsjuk. Hur mycket jag hade längtat efter att få skriva på något Stort och Tungt, något som spelar roll för mig, något som får min kampvilja att kickstarta och driva och driva och driva tills jag stupar.
Och en berättelse jag inte längre avskyr.
/Dendärtjejen
P.s. Jag finns på bloglovin nu om ni vill hitta mig där :) D.s
Kommentera