Det handlar inte om att vara bäst. Om att kunna väva de tätaste trådarna, att mynta de värdefullaste valörerna eller finna de nyaste stigarna. Det handlar inte ens om att vara noggrannast med att välja ord. Att ställa in språket i ett porslinsskåp och putsa glasfönstret med spray och duk.
Det handlar om att ha ord inom en som måste ut. Om att vilja kasta om orden, kasta upp dem i luften, sätta ner dem på papper och byta ut dem. Om att ha testat på livet, ha njutit av livet, ha hittat nyckeln till livet, och vilja dela med sig av den till andra.
Jag tänker att poetik är det där innesta i det en skriver. Lite som ens urdjur (ni vet, utter och det där?). Poetik är det som bara ramlar ur en, när en tror att en skriver skit(det kanske iförsig gäller allt skrivande? ;)
När jag tror att jag skriver om något obegripligt, när jag bara kastar ut ord i en följd och inte synar dem, inte bryr mig om hur de hamnar, bara fokuserar på känslan och det där jag absolut inte förstår i det jag skriver. Då skriver jag poetik. Om skrivande. Om varför vi skriver och vad det kan vara bra för.
På Wik så fick vi skriva poetik till 13 olika kategorier, och en del av dem blev så jäkla bra, så jag tänkte dela dem här med er.
Skapandet
Det är inte ett skapande. Det är ett letande och ett finnande och ett klokskap/dårskap i att skriva ner allt. Det är observerande och tänkande, medmänsklighet och lika delar livslust och livsleda. Letandet och hittandet är alltid ovisst. Det ger sig inte till känna förrän långt efteråt, i någon annans händer. Det är därför en måste vara noggrann. Skriva ner allt. Jaget är blind för skatten.
Könet
Jag är alltid mer än mitt kön. Mer än min fitta, mina bröst, alla mina kroppsdelar som vittnar om den biologi som gjort mig till den jag är. Bland orden kan jag gömma mig. Jag får ta dem i hand, viska till dem och rada upp dem till en hel stad av utopi där jag kan gå omkring och känna mig fri. Lättad. En stad där ingen kan döma. Där ingen vill döma och till slut blir staden en mur. Och en murbräcka och det håller inte, orden smiter iväg och så plötsligt står jag där naken och ser mig omkring. Plötsligt är jag bara det. Min fitta, mina bröst och alla mina kroppsdelar som vittnar om den biologi som gjort mig till den jag är.
Samhällsnyttan
Att det jag skriver, ska bidra med något till världen. Göra den enklare, finare, möjligare. Att jag bara kan skriva, bara får skriva, om det hjälper någon annan. Om det har rätt ton, rätt blick, rätt tolkningsföreträde och om ansvaret som tagits för bokstäverna bara står i min hand och vilar. När jag skriver är handen stängd. Jag ser inte vilket ansvar jag tar på mig, vilka ord jag måste välja. I mitt eget rum finner jag. Sen letar jag efter de ord med ett ansvar jag kan stå för. Efter bokstäverna med rätt tyngd i handen.
Många av mina poetiker blir faktiskt obegripliga. Men sådär vackert obegripliga. Sådär så att jag nästan kan ana att det finns någon klok sanning bakom orden, om jag bara synar dem tillräckligt noga. Så är det med det här lilla stycket jag skrev i somras (precis efter jag skrev Sommaren rusar i fingrarna)
Och när jag går från min lilla vrå till verkligheten, då vänder sig allt utochin och jag lägger mig platt. För allt jag inte förstår, inte ser, inte kan beskriva i en värld utan ord framför mig, på pappret, i mina fingrar, i mitt blickfång. Ord som är mina, ord som är lånade, ord som jag bara plockat upp och plockat isär. Ord som jag inte ens själv förstår.
